vechloNågot jag skrev
Kollade min och Hannas gamla blogg. Hittade en text jag skrivit, har helt glömt bort den. Men den stämmer så fucking mycket.
"Vet ni vad jag kom på idag när jag satt och kollade på tv.. ? Ni vet att i låtar och sånt så brukar dom sjunga typ: "Everything will be alright.."
Men alltså.. det stämmer ju inte ? Allt blir aldrig riktigt bra. Livet liksom.. Allt kommer alltid vara lite dåligt, alltså, man kan ju inte säga att everything will be alright om någon kompis dör tillexempel. Tiden läker inte alls några sår. Det vet jag för jag har varit med om det. Jag och flera andra. Vi kommer alltid minnas det. Det går inte att glömma, det går inte att säga att allt är bra nu. Bara för nu har det gått så långt så vi måste glömma, vi måste gå vidare. Visst, jag kanske har gått vidare. Men ska jag vara ärlig, går det nästan inte en enda dag utan att jag tänker på henne. Och det är svårt. Det är jobbigt. Och jag har alltid den där oroande känslan i magen. Oroan om att någon när och kär ska gå bort. Det är det värsta som skulle kunna hända just nu. Då skulle mitt liv rasa. Då skulle det kännas som om man andades, men inte levde. Men det som jag är mest rädd för är att jag kommer finnas kvar, men man vet inte var, och att man aldrig mer kommer kunna prata med den personen, aldrig mer kunna krama, röra vid, hålla handen eller skratta med.
Och dom såren som bildas då går inte att undvika. Dom är alltid kvar. Bara att dom kanske inte syns. "
"Vet ni vad jag kom på idag när jag satt och kollade på tv.. ? Ni vet att i låtar och sånt så brukar dom sjunga typ: "Everything will be alright.."
Men alltså.. det stämmer ju inte ? Allt blir aldrig riktigt bra. Livet liksom.. Allt kommer alltid vara lite dåligt, alltså, man kan ju inte säga att everything will be alright om någon kompis dör tillexempel. Tiden läker inte alls några sår. Det vet jag för jag har varit med om det. Jag och flera andra. Vi kommer alltid minnas det. Det går inte att glömma, det går inte att säga att allt är bra nu. Bara för nu har det gått så långt så vi måste glömma, vi måste gå vidare. Visst, jag kanske har gått vidare. Men ska jag vara ärlig, går det nästan inte en enda dag utan att jag tänker på henne. Och det är svårt. Det är jobbigt. Och jag har alltid den där oroande känslan i magen. Oroan om att någon när och kär ska gå bort. Det är det värsta som skulle kunna hända just nu. Då skulle mitt liv rasa. Då skulle det kännas som om man andades, men inte levde. Men det som jag är mest rädd för är att jag kommer finnas kvar, men man vet inte var, och att man aldrig mer kommer kunna prata med den personen, aldrig mer kunna krama, röra vid, hålla handen eller skratta med.
Och dom såren som bildas då går inte att undvika. Dom är alltid kvar. Bara att dom kanske inte syns. "
Kommentarer
Trackback
